För att komma till milan gick vi en lång promenad över stock och sten i en snöpudrad natur.

En härlig syn mötte oss när vi nådde fram till kolmilan vid skogsbrynet.

En mila som hade tänds för några dagar sedan och som kräver ständig passning likt ett spädbarn. Passning dygnet runt, dag som natt, är ett måste, en spricka i milan kan göra att den brinner upp.

Lennart Eriksson och Tommy Pettersson höll som bäst på att ”klubba” milan när vi kom. Kolargrabbarna visat oss runt milan och förklarar hur arbetet med milan går till.

Klubbning, görs för att slå ihop tomrummet som bildas när stockarna kolar.

Håltagning, runt milan görs hål för att få det rätta draget genom milan för en jämn och utspridd kolning.

Trotts att kolarkojan är liten och består endast att två sängbritsar finns det plats för alla fyra när vi blir inbjudan på en riktig kolarfika.

En härlig eld brann längs in i kojan som värmde fint.

Vi fick ”riktigt” kaffe gjort på kokkaffe som kokades över elden i en sotig kaffepanna. En dag som denna är livet på topp och kan inte vara bättre.

 

 

Text & foto Janne H